Never mind the bollocks - and i really mean it!



Natt funderingar.

Varför kan jag inte bara vara...? Jag försöker, försöker & försöker ännu mer, men hur mycket jag än letar så vet jag nog inte riktigt vem jag är eller vad jag vill? Varför kan jag inte vara som alla andra? Min hjärna går motströms, vill inte vara som alla andra, får bara inte vara det. Förvirrad tonåring. Vet inte vad jag vill egentligen, det är bara nånting jag lurar mej med, för innerst inne så vet jag verkligen inte. Men vad ska man göra om man är så lätt lurad? Medans kroppen går åt ett håll så försöker hjärnan förgäves få en att gå mothålls, vad man än gör. Är jag helt enkelt en vanlig tonåring, en förvirrad sådan? Hur ska jag kunna veta om ingen berättar det för mej, inte ens jag?
Do not go where the path leads, go instead where there is no path and leave a trail behind you

Jag säger att jag hatar folk med fördomar, det gör jag också. Varför? Dubbelmoral? För när jag tänker efter själv så vet jag ju att även jag har en hel del fördomar.
If heaven is up there, then earth must be hell.

I mina tankar vet jag exakt hur jag vill ha mitt liv när jag blir stor. Okej, det där kan ändras till och från, men i det stora hela vet jag nog hur jag vill ha det. Men varför måste verkligheten hinna ifatt och stoppa det? Nu vet jag ju inte längre!
I hela mitt liv(så långt jag kommer ihåg iallafall)har jag hatat "dagens" samhälle, hur mycket vi är beroende av all teknik och diverse saker. Jag har nästan i hela mitt liv önskat att jag har födds på 30,50,60,70,80 talet, men aldrig 2000-talet. Egentligen är det väl fortfarande typiska ytliga saker som är likandana nu som då, men vad ska man göra? Let go of what you can't change.
Jag kom ihåg en dag då jag satt vid datorn och den helt plötsligt började lagga. Tillslut så vart jag så trött på den så jag sa att jag skulle låta bli att sitta vid datorn för all framtid, vet ni vad jag tänkte på då? Att det kommer jag aldrig kunna göra, för jag kommer inte kunna hålla mej ifrån Facebook så länge. Då vart jag ärligt talat nästan förbannad på mej själv. Måste det alltid sluta såhär !? Det blir vad man gör det till, kommer säkert någon att tänka. Men vet ni? Jag hatar det uttrycket!

Ibland önskar jag att man bara kunna ställa sej med båda fötterna på marken och vandra ut genom dörren. Inte berätta vart man ska, eller rättare sagt; inte veta vart man ska. Bara gå tills man kommer dit man vill komma, om man nånsin hittar det? Låta ödet bestämma kanske? Men då gäller det att man har tillräckligt stor tro på ödet.
Där kom verkligheten ikapp.
All I can do is be me, whoever that is.

Peace love empathy. Ord värda att lägga på minnet.






Vet jag ens vad det är jag försöker säga? Bara en hel jävla massa funderingar.......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0